Nu var det länge sedan jag bloggade och det beror på att jag gått igenom en jobbig vår och inte haft varken tid, ork eller inspiration.
Anledningen till att det varit jobbigt är för att jag har tagit ut skilsmässa från min man sedan 31 år. Det i sig är en jobbig upplevelse men jag köpte också en trerumslägenhet som jag renoverat under drygt tre månader. Förutom att arbeta har jag ägnat all tid som jag orkat till det.
Alla rum har jag målat om, efter att först ha rivig gammal tapet, spacklat och slipat. Sen har jag också bytt kök, jag köpte kök från IKEA som jag sedan haft god hjälp av barnen att skruva ihop och sedan har min numera exmake hjälp mig sätta upp det. Han har varit fantastiskt snäll trots det hemska jag utsatt honom för! Allt är nästan klart förutom att ugn och mikrovågsugn, som skulle kommit hem innan midsommar, fortfarande inte kommit.
I kök och hall har jag bytt golv och där fick jag hjälp av en kompis man som är golvläggare. Min bror är elektriker och har bistått med ovärderlig hjälp. Mina söner har burit ut skräp och burit in nya saker och hjälp mig med ditt och datt.
Det värsta jobb jag gjort själv var att kakla i köket, fy så kladdigt och hemskt jobb. Golvlisterna har jag sågat och monterat, det var betydligt enklare.
Jag flyttade in i måndags, Nova löper och när det började bli jobbigt för Guzzi, blev det lämpligt att flytta. Det fattas fortfarande lite möbler och uppackningen är inte helt klar. Gardiner och tavlor har jag inte ens börjat fundera på än men jag har det som behövs för att leva och bo.
Allt har rullat på och jag har varit så trött och sliten men nu när jag är på plats kan jag inte låta bli att darra till ibland, likt löven utanför mitt nya köksfönster. När jag tänker på att jag nu ska klara mig själv. Jag darrar när jag tänker på hur min ekonomi kommer att bli, när jag tänker på att något ska hända med bilen, att jag eller Nova ska blir sjuk eller något annat hemskt. Det går lite upp och ner och just idag känns det rätt bra men jag kommer säkert darra mer innan jag vant mig med ett liv på egen kvist.
.
Oj då! Det var helt otippat måste jag säga. Att separera efter 31 år är otroligt modigt gjort – jag bara darrar vid självaste tanken… Å det är uppenbarligen du som ville ha skilsmässa, men du och din man verkar ändå vara vänner eller åtminstone vara ”on speaking terms”. Hoppas du blir lycklig i ditt nya liv tillsammans med Nova. Guzzi verkar vara kvar hos din ex-man om jag tolkar ditt inlägg rätt. Undrade vad som hade hänt när du slutade blogga, men trodde att du hade tröttnat…
Oroa dig inte för framtiden. Lev nu! Du har ett fast jobb och lär klara dig. Å det lär uppenbarligen ditt ex också.
PS. Ibland tycker jag att pensionärslivet är alldeles för lugnt. Har visserligen varit gift med min man i bara nio år, men vi har varit sambo sedan 1979 – oooooops…
Tack! Jag ska försöka att inte oroa mig och leva nu!
Oj, du har verkligen jobbat dig ur en jobbig situation, men du verkar ha drivet att lösa det i alla fall., passa på att njut lite av sommaren och ta tag i resten i höst. det är du värd.. 31 år var inte illa, trodde du var mycket yngre.
Gillar bilden på löven förresten, snyggt med att den blev så mörk, lyfter fram bladen på ett speciellt sätt.
Jag gifte mig tidigt, var bara 22 år, så det hann bli några år.. Ska jag vara ärlig var det nog allt för tidigt.
Inte underligt om du darrar med tanke på vad du har gått (och går) igenom. Det är en stor förändring i ditt liv men det kommer säkert att gå bra för dig och Nova. Ni verkar ha ett bra nätverk omkring er och en god relation med din ex-make! Jag önskar er lycka till!
Kul att du är tillbaka, har saknat dig och dina fina bilder! Dagens darrande löv är toppen!
Tack! Det kommer säkert att gå bra och jag känner mig lite mindre darrig idag. Det är skönt med semester så jag hinner vila ut efter allt jobbigt innan det är dags att jobba igen.
Heisann, dette klarer du. Jeg ble alene da mannen min dessverre døde brått i desember. Vi hadde vært gift i over 43 år. Livet går videre, og utfordringene kommer på rekke og rad. Det er bare å brette ermene opp. Mitt neste blogginnlegg om å parkere sier noe om det! Ha fine dager framover ;:OD)
Jag beklagar verkligen din förlust! Det låter så mycket värre än det jag går igenom men som du skriver så går livet vidare. Vi får försöka göra det bästa av de dagar vi får.
Jag har saknat dig och funderat på hur du hade det. Och nu vet jag lite mer. Kan verkligen förstå att du haft en darrig tid på olika sätt. Att bryta upp är svårt och krävande. Önskar dig det bästa och det känns fint när du berättar om lägenheten, renoveringen och att du landat till viss del. Men det tar på krafterna.
Många tankar till dig och jag önskar dig det bästa.