Det finns olika typer av band, fysiska band eller själsliga band som knyter människor samman. Ett av de starkaste banden är nog det mellan föräldrar och barn. Under helgen som gick brast mitt band med min älskade mamma Karin för alltid när hon stilla somnade in natten mot söndag. Hon skulle ha fyllt 74 år i oktober.
Mamma har de senaste fem åren bott på en demensavdelning och under de första åren av hennes sjukdom sörjde vi alla djupt. Den mamma vi haft förändrades och det var svårt att acceptera att den hemska sjukdomen sakta tog död på det som var hon. Trots sjukdomen har det varit självklart att kunna hälsa på henne. Sitta med henne, hålla hennes hand och se hennes glada ögon när man kom dit. Hon var alltid glad och förnöjd ända till slutet och skrattade gott så fort man skämtade eller när något tokigt hände. När de på skjutsade henne i liften från sängen till badrummet utropade hon ”Tjoho!” och skrattade för att hon tyckte att det var som att åka karusell. Trots alla klagomål på äldreomsorgen har jag bara det allra bästa att säga om personalen och det otroligt fina jobb de gör där mamma bott.
När jag tänker på min mamma kommer jag mest ihåg henne som en glad person som skrattade ofta och mycket. Hon arbetade hårt och var den som tog hand om hem och barnen, så var det för de flesta mammor på den tiden. Ofta hittade man henne i köket eller i färd med att fixa med något. Hon älskade barn och våra kompisar och andra barn var alltid välkomna hem till oss och hon kunde vara hemskt busig. Badandes i havet var hon lycklig och hon är den som lärt mig älska att bada ute. Barnbarnen var senare en stor glädje för henne och med dem busade och lekte hon med så ofta hon kunde. Att det blev stökigt när barnen var där brydde hon sig aldrig om. Barn måste få leka, så var det bara. Aldrig att hon blev arg eller sur om någon sölade eller om något gick sönder. Istället kunde hon få hejdlösa skrattanfall om olyckan var riktigt tokig.
Här går mamma och pappa över torget i Östersund. Hon hade tidigare brutit lårbenet när hon ramlade från en stol när hon höll på att tömma överskåpen i köket inför en flytt. Hon skulle givetvis fixa det mesta själv sådana gånger.
På den första bilden sitter mamma och vi barn på stranden på Böda sommaren 1974, jag är äldst och sitter längst till höger. Det var första gånger vi var till Öland men sen var vi alltid två veckor till Öland varje sommar. Jag har så många underbara minnen från dessa semestrar och från alla utflykter, turerna med olika båtar de hade och annat som mina föräldrar hittade på. Vi hade inte en mycket pengar men mamma var den som såg till att de sparade så att vi kunde komma iväg på semester.
Det finns så mycket mer att berätta och jag är så tacksam över att min mamma var just MIN mamma. För all kärlek och omsorg, allt hon lärt mig och allt jag fått vara med om tillsammans med henne och familjen. Vila i frid, älskade mamma, jag saknar dig så! jag hoppas och tror vi ses igen en dag.
Fysiska band
Hos Gems Weekly Photochallenge är temat just Band denna vecka. Innan mamma blev sämre hade jag redan fotograferat till temat. Som pysslare har jag en mycket band, i många färger och mönster. För att hålla ordning på dem har jag lindat upp banden på pappbitar som jag klippt till i en bra form.
Jag lindar upp banden färgvis och sorterar alla dessa pappskivor i en större plastlåda med fack.
Lådan har lock och handtag så att jag kan ställa undan den.
Jag har förvisso mer band än de här, som kantband, gummiband och även en massa snören men det här är mina ”pysselband”.
Så fint du skriver om din mamma, jag blir alldeles tårögd – det känns som om jag känner henne. Vilken underbar person och vilken barndom – en sådan som alla borde få ha. En stor glädjespridare och att barn tillåts att just får vara barn =)
Tänker på dig. Varmaste kramar
Beklagar din förlust. Demens är en hemsk sjukdom! Tack och lov har du fina minnen, och det där bandet finns ändå kvar på något vis.
Tack! Bandet finns nog kvar men kanske på ett lite annorlunda sätt.
En gripande berättelse om din mamma! Det är tungt att förlora en förälder men du har ju så fina minnen kvar och du berättar med värme och kärlek om era band.
Jag beklagar sorgen och tänker på dig!
Tack Violen!!
Jag läser och jag berörs. För visst är det mänskliga banden och kanske särskilt de till våra föräldrar/barn särskilt starka. Jag känner igen mig i din beskrivning. Min pappa dog i alzheimers sjukdom och tyvärr kan jag, med stor sorg, konstatera att han inte fick en värdig vård de sista två åren. Svårt att se och svårt att vara nära anhörig.
Ser sedan alla dina färgglada band och gläds för när jag tänker på min pappa så är det i färger jag ser honom. Han var färgstark.
Tack för en tolkning som berörde.
Så otroligt sorgligt att din pappa inte fick bra vård under slutet av livet. ? Det borde ge hårda straff inte ta hand om våra sjuka och äldre på ett bra sätt.
Sitter här, läser och har tårar i ögonen. Så fint du skriver om hur du minns din alltid glada och busiga mamma. Alla mammor borde vara som din, och ingen mamma borde gå bort i denna hemska sjukdom så ung som hon var. Demens är verkligen de anhörigas sjukdom, jag vet… Jag är verkligen ledsen för din skull och beklagar sorgen. Men ändå skönt att hon var glad ända till slutet och att hon somnade in lugnt. Men himla tungt ändå såklart för dig och dina syskon. Hoppas jag får ge dig en styrkekram…
PS. Du verkar vara lite som din mamma, då du avslutar inlägget på ett positivt och glatt vis med alla dina band som du så noggrant samlat och rullat upp på pappskivor. Vad gör du med allt? DS.
Tack! Jag tar emot din styrkekram med tacksamhet.
Mina band använder jag när jag gör gratulationskort, i scrapbooking, dekorerar askar eller annat som behöver piffas till.
Så fint skrivet om din mamma. Jag visste ju om detta efter att ha läst ditt inlägg på Instagram.
Så många härliga band du har och god ordning på dem också!
Så fint att läsa om din mamma! Det är viktiga band vi har till våra näraste. Tack för att du delade några av alla dom minnen du har.
Heisann, alltid trist når mammaer dør. Jeg mista en god venninne og familie lørdag formiddag. Vi skulle bli farmødre sammen. Jeg ble farmor til en liten gutt 18. juli, hun ble farmor til en liten gutt dagen før den evige søvnen kom.
Ser du har det en del ryddigere i dine esker med band enn hva jeg har!
Ha det godt Helen, du har de fine stundene med mamma å minnes!
Tack och jag beklagar den sorg som du drabbats av. Så otroligt ledsamt!
Men nu blev jag alldeles tagen. Beklagar sorgen efter din mor. Så tråkigt att hon blev sjuk långt innan hon gick bort och inte fick leva fullt ut med alla sinnen i behåll. Min mormor var dement sista åren och vi var tvungna att flytta henne till ett hem eftersom hon inte klarade vardagen hemma. Glömde spisplattor på, gick ut oklädd mitt i natten, irrade omkring osv. Det tråkiga var att min mormor som var världens finaste blev misstänksam och aggressiv i sin demens. På så sätt var det ändå skönt att du kunde hälsa på din mor utan att få ovett…
Sen väljer vi att minnas allt det fina då alla var friska och krya och njöt av livet.
Tack Paula! Tyvärr så hade vi en hemsk period då mamma hade hemska vanföreställningar och jag som är äldsta barnet och pappa fick en massa ovett. Det var en hemsk, hemsk period men som tur var gick den över och hon fick tillbaka sin glädje och blev förnöjd och lugn igen.
Vackert och stark skrivet, beklagar. Ett band som brustit, men minnena hos dig finns ju kvar
Så fint du skriver om din älskade mamma. Beklagar sorgen.
Kram!
Så berörande du skriver om din fina mamma Helen, finstämd och med lite vått i ögat delar jag din sorg lite på avstånd. <3
Dina lådor med fysiska band gör mig salig, så tjusig samling du har! Vackert är ordet om hela ditt hela inlägg!