En kompis miste sin hund i en tragisk olycka denna vecka. Den blev bara ett och ett halvt år gammal och trots att hundens matte är en riktig hönsmamma och vaktar och kollar sin hund stup i kvarten så var olyckan framme. Det är så fruktansvärt tragiskt och tårarna vill välla fram så snart jag tänker på det. När jag själv har en underbar, ljuvlig, fantastisk hund som just nu vilar på mina fötter under skrivbordet kan jag inte föreställa mig hur hemskt det skulle vara att förlora henne för tidigt.
Denna hemska olycka har dock fört mig sig att jag ännu mer uppskattar varje stund jag får tillbringa i sällskap av min vita prinsessa. Idag var vi på en riktigt härlig promenad upp på Visarberget och jag njöt av hela mitt hjärta trots svett och duggregn. Sally älskar sådana promenader och hennes livsglädje är underbar att se och den smittar av sig.
