För drygt 10 år sedan, när jag inte hade hållit på med scrapbooking allt för länge, ville jag scrappa någonting att ge till mina föräldrar i julklapp. Någonstans på internet hittade jag en ide som jag nappade på.
Jag köpte två anteckningsböcker, en till var och en av mina föräldrar, som jag dekorerade litegrann. Tanken var att i dessa böcker skulle de skriva ner sina barndomsminnen. För att göra det lite lättare fick de dessutom var sin fin glasburk full med små lappar jag rullat ihop. På lapparna stod det olika saker, som ex. ”Vad tyckte du om att leka när du var barn?”, ”Vilken var din favoritmat?”, ”Hur såg det ut i ditt hem när du var barn?”, ”Hur var det i skolan?” osv.
När mina föräldrar fick dessa julklappar gillade de tanken, men åren gick och jag trodde att de antingen helt glömt bort det eller hade slängt alltihop för att de tyckte att det var tramsigt. För några veckor sedan kom pappa till mig med den bok som min mamma fått och som de tillsammans gjort färdig. Jag blev otroligt glad, trots att hon inte att skrivit jättemånga sidor.
Min mamma har drabbats av demenssjukdom och hon blir snabbt sämre, detta gör denna anteckningsbok med hennes minnen så otroligt värdefull.
När jag läser dikten på framsidan på mammas anteckningsbok kan jag inte låta bli att gråta. För hos min mamma smyger sig inga minnen in i huvudet, hos henne smyger sig minnena bort, bort för alltid, trots att hon fortsätter att finnas bland oss. Hon är själv medveten om att hon är sjuk och blir väldigt ledsen ibland och det skär i hjärtat när jag ser henne lida.
Denna lilla anteckningsbok med mammas handstil och delar av hennes barndom är en skatt som jag ömt ska vårda.
