Annorlunda resa till Storbritannien

Ibland blir det inte som man tänkt och vår resa till Storbritannien förra veckan blev långt ifrån vad vi förväntade oss. Detta blir ett avskyvärt långt inlägg men jag skriver det mest så att jag själv kan gå tillbaka och minnas vad som verkligen hände under resan.

Anledningen till resan var att jag skulle fylla 50 år och jag ville inte vara hemma då. Efter mycket funderande bestämde vi oss för att åka till England och bila från Manchester till Edinburgh. Vi tänkte övernatta längs vägen dit och tillbaka och stanna för se lite av omgivningarna. Jag ville inte vara borta länge eftersom vi nyligen varit till Kalifornien så vi bestämde att fem dagar skulle räcka. Lite bilder från USA-resan kan du se här och även här.

På måndag morgon infann vi oss på Gideå flygplats, utanför Örnsköldsvik, där vårt plan skulle avgå kl 07.00. Direkt fick vi veta att planet vi skulle åka med och som skulle ha kommit från Gällivare hade fått tekniska problem och kunde inte komma. Senare fick vi veta att rutan hade spruckit på planet och de hade fått vända om sedan de lyft och det fanns givetvis ingen reservruta i Gällivare. Efter ett par timmar blev vi bussade till Umeå flygplats där vi skulle bli ombokade på andra flyg. Vi hade som tur var bokat hela resan med samma bolag, KLM, så de ordnade alla ombokningarna.

I Umeå fick vi veta att mycket av flygtrafiken till Arlanda var inställd eller försenad p.g.a. väderförhållandena på Arlanda. Det slutade med att vi spenderade hela dagen på flygplatsen och kom iväg med ett flyg först ca 18.30 på kvällen. Sen fanns det givetvis inga flyg vidare så vi fick av KLM boende och mat på Scandic Star i Sollentuna och först dagen därpå fortsatte resan. 23 timmar försenade landade vi äntligen i Manchester.

Problem med hyrbilen

När vi kom till biluthyraren så fick vi en annan bil än vi bokat och blev tilldelade en sprillans ny Dacia Duster. När vi lastat in vår packning och jag skulle börja programmera GPS:en i bilen började det blonga högt och ljudligt med några sekunders mellanrum. Vi kollade om någon dörr var öppen, säkerhetsbältet eller om det lyste någon varningslampa. Vi hittade inget fel! Vi tillkallade till slut en i personalen som inte heller begrep vad det kunde vara som i sin tur fick be om hjälp. Till slut kom vi på att om vi stängde av mediaenheten som också innehöll GPS:en så slutade oljudet. Efter mycket om och men tog vi ändå bilen men fick ha mediaenheten avstängd, inklusive GPS:en. I slutänden visade det sig att mediaenheten behövde en autentiseringsnyckel för att fungera men det var inget vi kunde fixa. Vi fick använda mobiltelefonen som GPS med hjälp av Google Maps under resans gång.

Till slut kom vi ut på motorvägen och började fundera över vad vi skulle göra då eftersom våra planer helt hade spruckit.

York

Vid det laget började jag vara hungrig, det var efter lunchtid och vi hade inte ens hunnit med att äta någon riktig frukost. Sedan tidigare hade vi planerat att åka till York och vi bestämde att det fick bli första stoppet. Det hotell vi bokat utanför York hade vi missat med den medeltida staden kunde vi ändå besöka.

Innan resan hade jag tänkt att vi skulle ta ett eftermiddagsfika i York och vi gick direkt till Bettys Cafe Tea Room på Helen’s Square. Jag kan varmt rekommendera detta mysiga fik i hörnet av torget. Men jag misstänker att det kan vara rätt fullproppat med folk här under högsäsong.

Jag tog ett riktigt engelskt afternoon tea och firade min födelsedag på detta sätt. Det var gott och deras scones var de godaste scones jag någonsin smakat!

När vi var mätta strosade vi runt i den gamla delen av York. När butikerna stängde och det började mörkna vid 18-tiden körde vi vidare.

Tanken var att vi skulle åka A1 längst östkusten som också skulle vara den snabbaste vägen. När vi började närma oss Newcastle fick vi via Google Maps reda på att en annan väg var snabbbare!? När vi kollade på kartbilden såg man att vägarna runt Newcastle var helt röda som varning. Vi trodde att det kanske berodde på bilköer. Vi valde då den andra vägen som skulle ta oss snett över landet till motorvägen mot Glasgow och som skulle göra att vi skulle vara framme i Edinburgh ca 21.30. Nästa dag såg vi på nyheterna att det varit en hemsk bilolycka längs den väg vi först tänkt ta med tre dödsfall så vi gjorde rätt när vi ändrade rutten.

När vi kört en bit så började det snöa. Det snöade mer och mer och ibland var sikten nästan noll. Vi var inte ensamma på vägen så vi försökte hitta någon bil eller lastbil att ligga bakom för att överhuvudtaget se vart vägen gick. Vi tog oss över bergen men det gick inte fort. Det stod bilar i diket lite här och där som sladdat av vägen. På väg ner för bergen blev det stopp ibland, en gång såg vi en bil längre fram i kön som gjorde en piruett och hamnade tvärs över körbanan. Den lyckades backa tillbaka ut på vägen så färden kunde fortsätta.

Klockan hann bli drygt 23 på kvällen innan vi nådde hotellet utanför Edinburgh på de snöiga vägarna.

Norton House Hotel & Spa

Hotellet levde upp till förväntningarna. Jag var lite orolig innan att det skulle vara kallt och dragigt men det var varmt och skönt i hela hotellet.

Norton House ingår i ett koncept som heter Handpicked Hotels som alla är belägna på landsbygden. Det är en samling av mycket individuella hotell i hela Storbritannien och Kanalöarna. Gemensamt för hotellen är att de har unika arkitektoniska egenskaperna och inredningarna i historiska fastigheter.

Nästa morgon tog vi det lugnt och åt en rejäl hotellfrukost. Lite spännande var att de serverade haggis bland de varma rätterna. Vi smakade givetvis och det var helt OK men hade väl ingen sensationell smak.

Jag hade tänkt försöka hitta en geocach som fanns på hotellets område men när jag kollade ledtrådarna skulle gömman finnas vid rötterna av ett litet träd. Med snön som låg på marken gjorde jag inte ens ett försök att hitta cachen. Jag kände inte för att gräva runt i snö och blöta ner vantarna för ett hitta den.

Edinburgh

Största delen av onsdagen spenderade vi sedan med att vandra runt i Edinburgh. Vi parkerade nedanför Edinburgh Castle och gick först mot Dean Village.

Dean Village

Dean Village är en gullig stadsdel alldeles vid Water of Leigh, vattendraget som går genom hela Edinburgh.

I hjärtat av Dean Village finns ett av Edinburghs många vackra byggnader, Well Court.

Längs Water of Leigh går en promenadväg som vi följde en bit.

Precis när vi skulle gå över promenadbron vid Well Court började det snöa igen.

Vi vandrade vidare längs Water of Leigh. Det stilla snöfallet och den vackra miljön gav en sagolik stämning.

Under Dean Bridge hittade jag till slut en geocach. Det blev den enda i Skottland men jag är i alla fall glad att jag hittade denna.

Vackra byggnader, monument och statyer finns det gott om i Edinburgh.

Circus Lane

I stadsdelen Stockbridge finns en gullig liten gata som heter Circus Lane. En fördel att semestra under vintern är att man är rätt ensam som turist. Jag kan tänka mig att det är svårt att fotografera denna gata utan att få med en massa folk på bilden under högsäsong.

Det började strax snöa igen och det snöade mer och mer. Trots långkalsonger blev jag kall om benen så vi gick in och värmde oss på Primark.

När vi var gick ut igen hade snöfallet slutat och sikten var bättre, då såg det ut så här på samma plats som på bilden ovan med Edinburgh Castle i bakgrunden.

Gamla stan

Givetvis gick vi också upp till Edinburghs äldsta stadsdel där Edinburgh Castle tronar.

Vi kunde inte låte bli att fundera över vilken stackare som ska få det riskabla jobbet att klättra på repstegarna som hänger längst tornspiran på St Giles’ Cathedral??!

Vi gick nerför backarna medan bilarna hade svårt att ta sig upp för de hala vägarna.

Fram på eftermiddagen hittade vi en restaurang där vi åt fish and chips. Det här var en extra god variant där fisken var stekt i smör med öl. Mums!

Efter middagen var vi rätt nöjda och innan det blev helt mörkt körde vi på lite mindre vägar genom ett vackert vinterlandskap tillbaka till hotellet.

Kvällen spenderade vi i hotellet spaavdelning där de har både en stor pool där jag simmade några längder, en spapool, bastu, ångbastu och upplevelsedusch. I det varma vattnet och bastun blev jag varm igen efter att jag fått frossa av det kyliga vädret i Edinburgh.

Spännande bilresa

På torsdag förmiddag började vi bilresan tillbaka mot Manchester. Det hade snöat ytterligare och fortsatte snöa nästan hela dagen. Lokalbefolkningen verkade ha följt rådet att inte vara ute och köra bil så det var inte mycket trafik.

Vi såg ändå bilar här och där som kört fast i snön.

Bilresan blev en mardröm och stundvis var jag riktigt orolig . Det värsta var den hårda vinden som gjorde att snön drev och bildade snödrivor. Sikten var emellanåt obefintlig.  När det var som värst lyckades kameran inte hitta någon fokuspunkt för att allting var helt vitt.

Fast i snön

Ute på en hed på väg uppför en backe körde vi fast i en snödriva strax innan backkrönet. Vi såg några ynka metrar omkring oss men när vi gick ut och kollade hade vi bara någon meter kvar innan vi skulle komma ut ur drivan vi fastnat i. Jag fick försöka putta på bilen medan maken körde. Snön blåste helt horisontellt och fastnade exakt på hela kroppen för det var riktig blötsnö. På ett par minuter var jag helt vit av snö och jag menar HELT vit. Efter en stund hörde jag en bil tuta bakom oss, jag såg den inte i snöyran men den hade sett våra varningsblinkers. Men innan mannen i bilen hade hämtat sina vantar för att hjälpa till att putta så kom vi loss.

När vi väl började rulla igen fick maken köra med huvudet utanför bilrutan för framrutan var igen immad på insidan och isig på utsidan. Efter den korta stunden ute i snöstormen var mina byxor HELT genomblöta. Tyvärr hade jag dessutom jackan oknäppt när vi körde fast och jag tog mig inte tid att knäppa den för jag fick lite panik i stormen. Därför var också hela framsidan av min tröja genomblöt in på bara skinnet. Vantar och mössa gick att vrida ur.

När vi till slut kom ut på motorvägen trodde vi att det skulle gå lättare. Det var visserligen mindre snö på vägen men det var halt. De flesta körde lugnt och sansat men vi körde förbi många bilar som fått sladd och kört antingen in i mitträcket eller i diket.

Scaleby Hill Vintage motor bike museum

När vi närmade oss Carlisle fick vi återigen tänka om. Vi hade tänkt köra genom Lake District men snöovädret bara fortsatte så det blev helt omöjligt att genomföra. Efter en del googling bestämde vi oss för att besöka Scaleby Hill Vintage motor bike museum som inte var långt från motorvägen.

Min man var glad för besöket och ägaren av museet, Mike Barry, var en glad och trevlig prick.

Sen gjorde vi ett försök att åka och titta på Hadrian’s Wall som är en mur tvärs över norra England som byggdes av romarna. Även detta projekt gick i stöpet för efter ett par kilometer hade flera bilar kört fast i snön. Vi fick rådet av mannen i den stora Range Rovern att vända om vi absolut inte måste köra denna väg.

Återigen på motorvägen fortsatte snöfallet och fler bilar hade kört på tok.

Vi körde vidare till slutmålet och ett par mil utanför Manchester kom vi ut ur snöstormen. Vi var framme vid hotellet vid halv niotiden på kvällen och kunde andas ut efter mardrömsresan.

På fredag gick flygen som vanligt och tidtabellen höll så vi var hemma som beräknat vid halv åttatiden.

Ja, vad säger man efter en sådan resa??! Visst var vi medvetna om att det var vinter i Storbritannien men de har väldigt sällan snö. Som jag förstår hade det t.o.m. snöat i Marocko under denna period så det var en extrem situation i hela vår del av världen. Just nu känns det som att jag aldrig mer vill ut och resa, speciellt inte med flyg!!!!

Men när det gått en tid kommer detta förmodligen bli ett roligt och annorlunda reseminne och suget att se något annat än Sverige komma tillbaka. Trots allt älskar jag fortfarande Storbritannien men jag kommer inte att åka dit på vintern någon fler gång.